ELLIOTs ENTRE
Det började med inskrivning på förlossningen måndag den 6 dec - 2 veckor över tiden.
Kl 9.30 kom vi in på intagningsrummet och fick vägas, lämna urinprov och ta blodtryck, låg en timme med CTG, hade tyvärr inte den bästa kontakten med krabaten där inne, varje gång pipandet uteblev var det våra nervösa blickar som drogs upp mot apparaten, men självklart var det ingen fara. Sen var det dags för undersökning där dem konstaterade att jag var öppen 1 cm och tappen 3 cm, genom UL kunde man se att jag knappt hade något fostervatten kvar, 1,8 mm - igångsättning. Fick lavemang för första gången i mitt liv, den upplevelsen var mer behaglig än jag väntat mig, det krävdes inga onödiga ansträngningar, kan man be om det när magen är trög i vanliga vardagen också?! Kort därpå fick vi eget rum, nr 6. Och sidoläge med CTG, där kurvan inte riktigt såg ut som dem ville.
Kl 12 kom barnmorskan in med "igångsättnings-piller" och sedan får jag ligga stilla en timme med CTG innan jag skulle upp och röra på mig för att sätta igång förlossningen. Det var ingen rolig höjdare att gå runt och runt på förlossningen. Tavlorna som hängde på väggarna med information om bebisen - utslag och div "åkommor", kunde vi snart utantill. Mötte då och då rumsgrannen, som gick och hängde i ställingen till sitt värkstimulerande dropp med ansiktet förvrängt av smärta. Jag kände jag mig felplacerad, hörde jag verkligen hemma här...jag hade ju inga känningar, trots pillret, vad gjorde jag där? Jag hade inte ont, vadå ska jag föda barn?! Idag?! Overkligt!! Efter lite promenerande fick jag kopplas till CTGn igen, barnmorskorna var inte helt nöjda med resultatet av vad kurvan visade. Hjärtljud på bebis gick ner när mina små värkar kom, och så fortsatte det hela eftermiddagen.
Sex timmar senare, kl 18, fick jag en ny undersökning, tappen krympt till 2 cm men fortfarande bara öppen 1 cm, då började de fundera på om jag skulle förlösas med kejsarsnitt, eftersom pillret inte gett den effekt på mig som de hoppats på och den lilla därinne verkade må lite oroligt, dem gissade på att navelsträngen klämdes åt under värkarna då jag hade så lite vatten kvar och det var trångt för honom. Självklart ville vi det bästa för lillen, men ändå blev vi lite nervösa för hur det skulle gå till, jag var dessutom orolig över att jag inte skulle känna att barnet var mitt, kunna ta till mig honom ordentligt om han skulle komma ut "fel" väg. Skulle det bli snitt, så skulle bli det planeras till dagen efter, på dagtid när det finns mer med personal.
Kl 18.55, fick jag en bricanyl spruta i benet för att värkarna skulle avta, jag började huttra och skaka, en bieffekt av brikanylen.
19.30 fick jag återigen kopplas till CTG, halvsittandes vilket gav bättre resultat än när jag låg på sidan. Blodprov togs och blodvärdet på 144 var utmärkt. Nu fick vi äntligen gå och äta lite mat och kika lite på tv i dagrummet, men blev avbrutna ca kl 22.00 då CTG inför natten skulle tas, fortfarande bra kurva, halvsittandes.
22.30 Dags för Alvedon och brikanyl, blev erbjuden en insomnings tablett, men då en vän berättat att hon fått halucinationer av den valde jag att avstå, är lite obekväm med den typen av tabletter och kände att jag var så pass trött i kroppen ändå, att jag skulle kunna somna på egen hand. Niklas fick bäddat på förlossnings sängen, och jag fick mig ett gott skratt. Sömnen kunde varit bättre den natten - mycket tankar och funderingar som snurrade, men fick ändå några timmars skön sömn.

På Tisdagen, 7 Dec, väcktes vi av BM, kl 7.30 som ville koppla CTG och ge mig vätskeersättning, eftersom jag inte skulle få äta eller dricka något med anledning av ev. operation. Hur dagen skulle bli hade vi ingen aning om, men att det skulle födas en bebis tror jag att vi båda var ganska säkra på, frågan var bara hur.
Undersökningen vid 8.15 visade att tappen krympt till 1 cm och jag var 2 cm öppen. Det hade efter morgonens CTG beslutats om att låta oss försöka föda på naturlig väg eftersom kurvan varit bra sedan gårdags eftermiddagen. BM tog hål på fosterhinnan och ut kom, som hon kallade det, "fint vatten" och lite mer än hon föreställt sig och så sattes en skalpelektrod in för tydligare signaler till CTGn.
Vid 9 tiden fick vi äta frukost. Fick inte i mig särskilt mycket då det inte smakade bra. Efter frukosten var det dags för oss att börja jobba på att få lite värkar. Med kurvan återigen tillkopplad fick jag sätta mig på en medicinboll. Det värkstimulerande droppet kopplades in ca 10.30 för att ge de svagt smygande värkarna en skjuts framåt, samtidigt satte vi på TENS-apparaten.
Nu började det göra ont, som kraftiga stigande mensvärkar, vassa och intensiva. Vi kämpade på med vetskapen att det skulle komma att göra ÄNNU ondare.
Kejsarsnitt låg fortfarande i bakhuvudet på både oss och barnmorskorna/läkarna och straxt innan kl 11 fick vi information från narkosläkare om hur det går till att göra ett kejsarsnitt, så att vi var förberedda om så skulle bli fallet. Att jag hellre ville ha ryggmärgsbedövning (dvs. helt utan känsel eller förmåga att kuna stå på benen) än att bli sövd tyckte han var ett bra val, då det innebär färre risker med att vara vaken under den här typen av operationer.
11.15 fick jag Citadon och samtidigt ökades värkdroppet på. Nu kom värkarna var tredje minut och varade i ca 40 sekunder. Barnmorskan visade Niklas hur han kunde "klämma ihop" mina höfter för att lätta på smärtan under värkarna, riktigt skönt. TENS-apparaten ger ingen verkan och vi tar bort den. Niklas som åkt hem en gång om dagen, hade tagit med sig ett par filmer som vi försökte titta på - Kommisarie Späck var inte särskilt imponerande i detta läge!! Att sitta ner på bollen när verkarna kom gick inte, det kändes bättre att resa sig och hänga gungandes över sängen mig igenom värkarna. Provade även att stå och hänga i ett gåbord.
12.00 Ny undersökning och BM gör bedömningen att det är dags för lustgas och kopplar bort värkdroppet. Öppen 3 cm. Har fått höra att lustgas är guld, men för mig var det obehagligt, rummet snurrade och det pirrade jobbigt i kroppen - som en okontrollerad fylla. Det tog några värkar att få in tekniken, för att lustgasen skulle ge bästa effekt - när värken var som starkast. Niklas hjälpte till genom att titta på CTGn och säga till mig att börja andas in, det var till stor hjälp! Att andas ut i masken var tungt, jag lyfte gärna lite på den och andades ut under den, men när läkaren kom in och såg hur jag gjorde, tröck hon masken mot min mun och för att visa hur jag skulle göra, det var riktigt obehagligt.
13.25 fick vi beskedet att läkarna beslutat att genomföra förlossningen med kejsarsnitt. Lillens återkommande nedgång av hjärtljud gjorde att läkare ville ta det säkra före det osäkra, man kunde inte veta hur han skulle klara den aktiva delen av en normal förlossning, och vi var alla överrens om att ett planerat snitt är bättre än ett akutsnitt under en pågående vaginal förlossning. Fick en Bricanylspruta igen och förstattes med ät och drick stopp.
Efter skiftbyte, ca 14.00, kom de nya bm;orna in och ville sätta kateter. Jag var jätte nervös för det, men dem berättade lugnt hur det skulle gå till och fortsatte prata lugnande under den korta tiden det tog att sätta in den. Jag berättade om min oro, över snittet och rädslan, att inte kunna knyta an till barnet.  Niklas plockade ihop våra saker så att rummet kunde göras i ordning för nästa par.
Ca 15.00 var alla förberedelser klara nere på operation och bm;orna körde oss dit. Niklas fick klä sig i rock och mössa, även jag fick mössa på huvudet. När dörrarna till operations salen öppnades möttes vi av en drös med männikor. Jag flyttades över till op.sängen och fick slangar och sladdar kopplade till min kropp. När bedövningen skulle ges fick jag rulla över på sidan och kuta ryggen, riktigt nervös, nu är det nära! Bedövningen var mindre obehaglig än jag hade förväntat mig, enda gången det gjorde ont var när narkosläkarn drog ut slangen som bedövningen doserats igenom. Genom att spraya kylspray på fötterna, benen, magen och bröst korg kunde läkarn kontrollera om bedövningen tagit som önskat, vilket den också hade.

15.32, det viktigaste klockslaget av alla, tiden då lilla Elliot kom ut till världen!!
Jag fick se honom en kort stund på sidan av skynket och sedan tog dem snabbt iväg honom till det anslutande rummet (fortfarande ovetandes om könet) Niklas följde med. Efteråt fick jag veta att jag hade förlorat mer blod än normalt, ca 1,2 liter blod, och att lillen fått i sig detta och därför inte andats på en gång. Tillslut kom dem ut med honom, en pojke, och la en skrynlig liten underbar varelse på mitt bröst, ingen tvekan om vems bebis det var, underbara lyckliga ögonblick!! Det var från och med detta ögonblick som vi gav honom det planerade namnet Elliot!
Han vägde 3318g och var 50cm lång.
De första timmarna i Elliots liv, tillbringade han med sin pappa, som var runt till olika ställen för diverse kontroller och matning.
16.00 var dem till neonatal avdelningen för att kolla syresättningen i blodet, eftersom han inte andades när han kom ut. Värdena förbättrades minut för minut.
16.30 BB för att kolla blodsocker och ge lillen mjölkersättning.
17.30 fick Niklas förlossnings fika.
När dem äntligen kom till mig på UV, kl 18.00, hade jag legat där i ca 2 timmar och huttrat med 3 varma täcken och sakteliga fått känseln tillbaka i kroppen. När dem sedan la Elliot hos mig var det inget annat än lycka som spred sig som en löpeld inom mig, äntligen fick jag hålla i min bebis, vårat barn! Ofattbart, men så underbart!!